När vi ses har Krieger avslutat ett av veckans hårda träningspass. VIK är mitt i ett uppehåll men intensiteten har knappats skruvats ner. 17 matcher in i säsongen ska man slipa fram den form och kapacitet man stundtals visat att man har. För att ta reda på hur vägen framåt ser ut för Peter Krieger börjar vi med att vrida tillbaka tiden några månader. I somras gjorde han klart med VIK – hans första proffsklubb.
– I somras höjde jag träningsdosen ordentligt. Fokuserade mycket på träning utanför isen då det krävs mer av kroppen på proffsnivå istället för 30 collegematcher som jag är van vid. Nu har vi spelat 17 plus 7 försäsongsmatcher vilket är nästan en hel säsong på college.
Känns det i kroppen att det är proffsnivå nu?
– Ja och nej. I USA är det mer fysiskt, här i Sverige är det mer utmattande på grund av mer skridskoåkning och fler matcher. På så sätt är det annorlunda men jag har en bra tränare hemma som är riktigt bra på att få ut det bästa av dig. Så jag är förberedd.
Förberedelse, ja. Peter Krieger är av den sorten att inget lämnas till slumpen. Han är fullt hängiven till sin karriär och vill se till att göra allt han kan för att nå så högt som möjligt. Såhär såg, till exempel, hans sommar ut:
– Jag tränade fyra timmar om dagen. Det var vakna, äta, träna som gällde och jag var i säng senast klockan nio varje kväll. Jag har tur som får ha det här som mitt yrke och vill ge det mitt allt när jag har chansen. Allt du gör påverkar din prestation och vill du vara en bra atlet måste du köpa allting.
Trots att proffstillvaron är ny är främmande platser och nya lagkamrater inget främmande för Krieger. När han var 19 gick flyttlasset till South Dakota, året efter till Iowa för att, när det var dags för college, flytta upp till Alaska.
– Jag har levt hemifrån de senaste tio åren och har lärt mig att anpassa mig och vara bekväm med obekväma omständigheter. Jag gjorde min läxa innan och skaffade mig mycket kunskap för att vara så väl förberedd som möjligt för vad som väntade mig.
Hur har omställningen till vardagen gått, utanför isen?
– Jo, det är klart att det har varit en omställning men inget monumentalt. Små vardagssaker som man lär sig varje dag, var man får parkera exempelvis.
Att en dubbel collegemästare hoppar direkt från college till spel i Europa är ganska ovanligt. Men Peter Krieger går nödvändigtvis inte den nedtrampade och konventionella vägen.
– Jag har många kompisar som gått olika vägar och som gjort det bra i Europa och när jag skulle välja var jag skulle spela var det det jag hela tiden återkom till. Att skippa dom där två elle tre åren där du spelar ECHL eller kanske får chansen i AHL. Jag hade möjligheter från AHL men nobbade för att komma hit.
Att staka ut en karriär är aldrig lätt och allt kan ju ändras på en millisekund. Men Krieger har ändå vissa spelare, eller mallar, han kikar på.
– Justin Crandall i Björklöven var en bra spelare i USA med bra siffror i ECHL men han fick aldrig chansen i AHL. Sedan vidare till Danmark och efter det allsvenskan. Han var en jag pratade med för att få en uppfattning om ligan. Hans mönster är ett jag gärna följer och det är också en god vän. Vi har tränat ihop flera somrar.
Med 12 poäng på 17 matcher har Krieger fått en bra start på sin europeiska karriär. Nästa steg är alltid i blickfånget även om fokus är här och nu.
– Drömmen är SHL, det spelas en spännande hockey där. Vår liga är också bra. När jag kollade på mina alternativ så var det viktigt för mig att få chansen högre upp om den kommer och det kändes som att jag skulle få det här. Min agent sa att "gör du två bra år så kan du få chansen i SHL" så det jag tänker göra är att gå till jobbet varje dag och kontrollera det jag kan kontrollera. Jag såg mer framsteg och roligare hockey här borta. Om jag skulle spela hela karriären i Sverige skulle jag älska det. Det vore drömscenariot.
Dubbel collegemästare är inget många blir i den amerikanska skolhockeyn. Peter Krieger var dock en del av det Minnesota-Duluth-lag som två år i rad, 2018 och 2019, vann mästerskapet.
– Innan vi gjorde det hände det 2006, om jag minns rätt. Och innan det någon gång på 80-talet. Andra året var vi favoriter. Vi vann året innan och fick tillbaka i stort sett hela laget.
Men vägen till mästerskapen var lite krokig. Två college-år i Alaska fick räcka.
– Spelet passade inte mig och vi vann inte särskilt många matcher. Jag fick möjligheten att komma hem till Minnesota och spela två timmar hemifrån.
Att byta college som idrottare är dock inte problemfritt. Krieger fick spendera hela säsongen 2016/17 utanför isen.
– Mycket tufft. Det var en jättekonstig känsla att inte spela hockey på en hel säsong. Men jag visste ju vad som gällde och använde det som en läropeng. Jag tränade på och opererade en skada under andra halvan av säsongen. Samtidigt tränade jag med laget och kikade mycket på äldre killar som jag bodde med. Tre av dom är i NHL nu (Alex Iafallo, Carson Soucy, Dominic Toninato). Så det kom något gott ur det.
Han berättar om dramatiken första gången de vann, 2018. De hade god chans att bli ett av de 16 lagen i slutspelet – ett av tolv resultat behövde gå deras väg.
– Vi förlorade vår match men hade ju gott om livlinor. Men vi fick ingen hjälp nånstans och till slut var det bara en match kvar. Notre Dame var tvungna att vinna. Vi såg matchen i tystnad i vårt omklädningsrum och när Notre Dame vann i övertid exploderade det.
Därefter väntade fyra rundor av utslagsmatcher och Bulldogs skrällde sig fram till finalen där de slog – just det – Notre Dame.
– Lite ironiskt att vi mötte dom som hjälpte oss till slutspel, ler Krieger.
Namnet Krieger doftar lite europeiskt, precis som många namn gör där uppe i norra USA. Och VIK-spelaren har koll på sina rötter.
– Jag är lite svensk, lite tysk och lite norsk. Min gammelfarmor föddes och bodde i Sverige faktiskt, på Öland. Lite coolt att få reda på sånt.
Hockeyn har alltid varit en naturlig del av Kriegers liv. Också det inte helt ovanligt i de isigare delarna av Amerika. För inte blir du förvånad över vad Krieger berättar här.
– Vi hade en is på bakgården. Det har nog hjälpt mig massor för jag och min två år äldre bror tillbringade otaliga timmar där. Jag var alltid med och spelade mot honom och hans kompisar. Jag har alltid varit en "hallråtta" som gärna är på isen i flera timmar. Men allt började på bakgården.
Storebrorsan Carl spelade också collegehockey men är numera, precis som deras pappa, snickare.
När skoltiden är avslutad och studierna inte slukar all ledig tid står Peter Krieger med många håltimmar. Att hantera ledigheten har vållat vissa problem.
– Det finns alltid saker att göra och jag försöker alltid utmana mig själv. När man spelar så tätt blir återhämtningen extra viktig och för mig som är förstaårs-proffs har det varit en omställning att spela varannan dag istället för fredag-lördag som man ofta gör på college.
Tur är då att VIK:s nordamerikanska koloni skapat ett eget litet samhälle ute på Lysingsbadet Resort. De har varandra och många av dem har sina partners med sig.
– Rob (Bordson) har varit viktig med sin erfarenhet. Vi har känt varandra i flera år och han har gått igenom det stadie jag är i nu. Sen måste jag säga att svenskarna i laget har varit viktiga. Victor Öhman och Erik Gustafsson sitter bredvid mig och hjälper mig att tolka instruktioner eller svara på vardagliga frågor. Alla i laget men främst dom har haft en positiv påverkan på att få oss att bli en del i laget.
Han må leda den interna poängligan och han må ha charmat Västervikspubliken. Men Krieger är inte helt nöjd med vare sig sitt eller lagets spel. Men han ser potential.
– Först och främst gillar jag det taktiska spelet här i Sverige. Det finns en tanke och metodik bakom det. Jag tror det vi måste göra för att nå dit vi vill är att spela det spel vi kan och ta fram det varje kväll oavsett motstånd. Vi kan slå alla och förlora mot alla. Vi vet att vi kan men måste klara av att hålla jämnheten. Nyckelordet är jämnhet.