Människan är skapt för att utforska

Stod stenåldersmänniskan, någon gång i forntiden, alldeles ensam och grubblade på universums komplexitet och vidunderlighet?

Foto:

Krönika2019-11-09 10:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

För inte så länge sedan såg jag en dokumentär om just några av våra planetgrannar i solsystemet. Mycket informativt förklarade speakern att astronomerna faktiskt hade bevis på att Pluto inte alls verkar vara sådär öde, trist och livlös som vi trodde. Vidare framlades bevis på att ett av Neptunus större stormsystem helt sonika försvann från dess yta samt att Venus en gång inhyste ett hav och att vår egen planet sannolikt kommer att sluta som Venus ser ut idag; det vill säga som ett giftigt, svavelosande koldioxidhelvete i dess rätta bemärkelse.

Astronomi är ett våldsamt fascinerande ämne i sig men något som förtar känslan av underverk är att det är en väldigt långsam process. Man skjuter upp en satellit till Jupiter och en sisådär tjugofem år senare får man, i bästa fall, svar i form av bilder och data. Det är ju faktiskt en ofantligt lång tid att vänta på svar! Trots denna väntan skickar vi fortfarande ut mängder med satelliter som i, forskningssyfte, ska undersöka en väldig massa saker samtidigt som det jättelika rymdteleskopet Hubble kretsar omkring och fotar både planeter, kometer och kvasarer samt en massa annat som vi inte visste att vi ville veta något om.

Forskarna har redan slagit fast nästa mål; Mars. Kolonisation är ordet för dagen och redan nu kan man boka en flygstol till den första kommersiella resan till Mars. Väl där ska vi terraformera för att en vacker dag kunna flytta dit permanent. Vi ska forska, undersöka, vrida och vända och forska lite till. 

Jag tror att människan är lite skapt för att just utforska; om det så är rymden, grottsystem eller vart alla strumporna egentligen tar vägen i tvättmaskinen så är vi där med teleskop, pannlampor och ficklampor. Forskar, letar, grubblar, vrider och vänder. Om stenåldersmänniskan nu blev förundrad över natthimlens vidunderlighet slår jag vad om att han funderade på hur han, en vacker dag, skulle kunna ta sig dit. Hur skulle han veta att en väldig massa år senare skulle två astronauter plantera en amerikansk flagga på månen, skutta omkring en stund samt samla månsten för att sedan åka hem igen.

Vi har väl kommit ganska så långt de senaste hundra åren; skivat bröd, tändstickor, internet och sådana där självhäftande filtpluttar att montera under bordsbenen för att skydda golvet mot repor men ändå vet vi, paradoxalt nog, mer om månens baksida än om merparten av våra egna världshav.

Krönika