För att bankerna ska förmås att göra något åt bedrägerierna, måste de få det juridiska ansvaret för bedrägerierna. Precis som i Storbritannien och i lagstiftning som är under utarbetande inom EU.
Artikel 59 i EU-kommissionens förslag till ny betaltjänstförordning säger att när en konsument har manipulerats av en bedragare ska banken stå för förlusten, när bedragaren säger sig ringa från banken. Som skäl för att bankerna ska tvingas ta ett större ansvar än idag, framhålls från kommissionens sida att bankerna har bättre möjligheter än konsumenter att sätta stopp för bedrägerierna genom bland annat tekniska skyddsåtgärder. Om bedragaren låtsas vara från ett sjukhus eller ett försäkringsbolag, ska bankkunden dock stå för bedrägeriet.
EU-kommissionens förslag är tämligen ihåligt, då det bara ger konsumenten pengarna tillbaka när bedragaren låtsas vara banktjänsteman. Varför banken inte ska stå för förlusten när bedragaren säger sig ringa från ett sjukhus eller ett försäkringsbolag, framstår som fullkomligt obegripligt. Bedragarna uppger sig ju ofta ringa från något annat än en bank. Utskottet för ekonomi och valutafrågor i EU-parlamentet vill dock att förordningen ska ge en vidare förlusttäckning, så att banken täcker konsumentens förlust även när bedragaren luras vara något annat än banktjänsteman.
Regeringen borde – oavsett om man vill ta några egna initiativ i lagstiftningshänseende eller ej – åtminstone berätta hur regeringen ser på förslaget till ny betaltjänstförordning. Helt enkelt om regeringen stödjer Utskottet för ekonomi och valutafrågor i EU-parlamentets linje om vidare förlusttäckning vid bedrägeri eller om regeringen kanske vill begränsa bankkundernas rätt till förlusttäckning vid bedrägeri så som kommissionen föreslår.
Det bästa vore om regeringen kunde ställa sig bakom utskottets förslag att bankerna tvingas ta det ekonomiska och juridiska ansvaret för bedrägerierna, då de har störst möjligheter att sätta stopp för bankbedrägerierna genom lämpliga tekniska skyddsåtgärder.