Ledare I går, tisdag, valdes Boris Johnson till ny partiledare för det regerande Torypartiet i Storbritannien. Han vann en jordskredsseger över rivalen Jeremy Hunt, som tog över positionen som utrikesminister efter Johnson i juli 2018.

Efter att Theresa May avgår i dag kommer Boris Johnson på torsdag att bli Storbritanniens näste premiärminister. Torys medlemmar har inte bara gjort ett tydligt val, 66 procent av rösterna, utan även ett bra sådant.

Boris Johnson är i mångt och mycket precis den premiärminister som Storbritannien behöver. Brexit måste genomföras. Den utdragna och veliga soppa som May har försatt landet i är oacceptabel. Som så många andra som var för att stanna i EU hade May missuppfattat kärnan bakom varför landet nu ska lämna. Hon tolkade det som en rasistisk signal, att Brexit främst handlar om invandring. Som Brexit-kampanjens främste företrädare vet Johnson däremot att det handlar om egenmakt, om suveränitet.

Många är väldigt oroliga för effekterna av avtalslös, så kallad hård, Brexit. Inte Boris Johnson. Han har också lovat att Storbritannien kommer att lämna EU senast 31 oktober och inte fortsätta dra ut på processen. Finns inget avtal så blir det en hård Brexit. Johnson har också krävt att ministrarna ska kunna ställa upp på detta. Resultatet är att flera ministrar, däribland finansministern, har meddelat sina avgångar. Flera skulle dock sannolikt ändå inte fått fortsätta i Johnsons regering.

I sitt tacktal efter att ha blivit vald till partiledare var Johnson tydlig kring sina prioriteringar: ”Genomför Brexit, ena landet och besegra Jeremy Corbyn”.

Han kan dock faktiskt klara av allt detta. Kapaciteten finns där. Konservatism är som bäst när den är optimistisk, och få kan ingjuta mod och framtidshopp i människor som Boris Johnson. Han är lite av en clown och han har en del populistiska drag, men det är långt ifrån allt.

Visserligen har han både en förkärlek för grandiosa projekt, såsom OS i London 2012, och tveksamma miljösatsningar, till exempel satsningen på delade hyrcyklar i London 2010, så kallade Boris bikes.

Han är såväl utbildad som bildad, exempelvis debatterade han 2015 den eviga frågan antikens Grekland eller romarriket med akademikern Mary Beard. Han är liberal i ordets bättre bemärkelse och tror på möten mellan kulturer, själv har han såväl turkiskt som amerikanskt påbrå. Han vill att människor ska få bestämma själva över sina liv och att företag ska ha möjlighet att bli framgångsrika.

Johnsons goda sidor är kraftigt underskattade och han lär förvåna många som har bestämt sig för vilken typ av människa han är efter att ha hört honom jämföras med USA:s president Donald Trump.

Sveriges regering bör inte låta sig styras av rädslan för nidbilden av Johnson utan i stället värna vår speciella relation till Storbritannien. Det kommer att bli än viktigare efter Brexit. Johnson har sin beskärda del av utmaningar framför sig. Relationen till Sverige ska inte behöva bli en av dem.