Ledare Tanken från kommunens håll är att det gynnar Västervik om en annan aktör tar över byggnaden och investerar egna medel för att utveckla den.

På så sätt får staden fler bostäder och en kulturhistoriskt värdefull byggnad underhålls utan att det kostar kommunen något i löpande kostnader. Sannolikt är det därför prislappen är symbolisk. Optionen är till för att undersöka om projektet överhuvudtaget är möjligt.

Men att ge en utvald aktör en option att för en billig penning köpa en fastighet av kommunen och därefter förändra värdet genom planprocessen är inte optimalt. Konkurrensen sätts ur spel och kommunen riskerar att få för dåligt betalt.

Det lärde man sig förhoppningsvis av projektet på Slottsholmen. En bättre lösning är att utreda möjligheter till exploatering i samråd med alla intresserade entreprenörer. Och först när förutsättningarna och planerna är klara sälja fastigheten i ett öppet anbudsförfarande.

Optionen för vattentornet började dock löpa tidigare. Och vid det här laget har entreprenören lagt ansenligt med tid och pengar på projektet. Kommunen står då med två dåliga alternativ.

Det går att förstå att kommunen väljer att fortsätta förlänga optionen. Det går också att hoppas att de betraktar det som en övergångslösning som inte ska användas i framtida projekt.

Från grannarnas synpunkt, åtminstone de som protesterat, är det bygget i sig som är problemet. Men att utveckla vattentornet på det sätt som är tänkt innebär inte en sådan påverkan på grannarnas situation att det bör utgöra ett hinder för projektet.

Vare sig ur ett äganderättsperspektiv eller ur ett strikt juridiskt perspektiv kring vilka förändringar av omgivningen man får lov att leva med som fastighetsägare. Det visar också domen från mark- och miljödomstolen i ärendet från 2017.

Det finns dock en tredje aspekt som är mer problematisk – den estetiska. Såväl Kalmar läns museum och mark- och miljödomstolen underkände den tidigare planen på grund av tillbyggnadens dominerande storlek. Den har nu minskats. Men fortfarande är det svårt att betrakta tillbyggnaden som vidare vacker, utifrån befintliga skisser.

Exakt utformning är dock något som avgörs i ett senare skede. I den tilltänkta planhandlingen fastställs dock ramarna för projektet. Dessa ramar får nu kritik i Länsstyrelsens samrådsyttrande, för att vara allt för diffusa, både avseende tillbyggnaden och förändringar av det befintliga tornet.

Efter att entreprenören och kommunen under många år tagit sig igenom och löst många problem så vore det sorgligt om projektet stupar på den estetiska. Men det skulle vara lika sorgligt om slutresultatet blev opassande och kulturhistoriskt respektlöst.

Förhoppningsvis har de båda aktörerna energi kvar för att säkerställa kvaliteten på området.